Göteborg

Det ligger sensation i luften. Andra känner kanske inte utav den åklart, men den är HÖGST påtaglig för lilla MIG!! Jag har nämnligen valt SJÄLVMANT att följa med och ÅKA BIL ända ner till Göteborg.

Vad är det som är så jädra sensationellt med att åka bil till Göteborg (förrutom att det är en vacker stad)?? Vad många inte vet är att jag bär med mig en slags hemlighet, en börda. Men nu tänkte jag välja att berätta. Inte lätt att sätta ord på någonting som inte är inom en viss ram. Man kan inte "ta på det"...och det syns vanligtvis inte.

För ett X-antal år sedan var vi ett gäng ungdomar från Svenska kyrkans unga som skulle åka ner till Taizé i Frankrike. Vet inte exakt hur många vi var, men det var blandat med ungdomar och ledare från Avesta och Hedemora. Resan ner skulle ta flera dagar för vi skulle ju stanna och "turista oss" på vägen. Åkte via Rödby/Puttgarden...Tyskland (Munchen och Dashau)...Belgien (förbifart)....Frankrike (Paris).

Underbara dagar hade vi verkligheten!! Att vara kartläsare när man ska hitta till en SPECIFIK gata MITT i centrala Paris är inte det lättaste. Jag och Hanna irrade runt gaaanksa mycket också :D

I Paris stannade vi ett par dagar. På resan mellan Paris och Taizé så hände det som inte får hända! Våran (den som jag satt i) minibuss stannade vid en utfart...föraren kollade åt alla håll och körde ut. Inom loppet av några millisekunder hann jag (som jag efteråt har klurat ut att jag var ensam om) SE bilen som kom emot oss!! En röd  liten ful bil kom rakt emot oss och SMACK så satt den i sidan utav minibussen.

Kommer till och med ihåg hur vädret var den dagen! Det duggade ganska lätt. Detta vet jag. Tur att det finns krockkuddar, men jäklarns vilken lukt det blir i bilen efterråt!! Den franska polisen och ambulans kom snabbt till plats. Har faktiskt ingen anning om hur lång tid det tog....säkert en stund....men det känndes som om de var där på någon sekund....allt gick så fort. Chocktillstånd hamnade man såklart i och det är nu jag kommer till varför jag vet att det duggade.

Någon öppnade dörren på min sida (jag satt bredvid föraren och bilen smällde på hans sida) och var tvungen att bokstavligt talat lyfta mina ben så att jag fick de på utsidan. Vet inte om det var att jag inte kunde röra dem eller om jag inte vågade. Jag hade shorts på mig. Mina bara ben var ömma, samtidigt som jag inte kände något så gjorde det samtidigt huur ont som helt. Mitt i allt ihopa så började det faktiskt att killas på benen! Det duggade, det var regndropparna som landade på mina ben!!

Ambulans till ett franskt sjukhus där de knappt kunde ett ord på engelska. Lysande va?!? Kom dit och fick lägga mig på någon britsliknande säng. Sen kom det nog ABSOLUT brightaste förslaget utav personalen på sjukhuset!! De ville att jag skulle gå från britsen in till ett annat rum där jag skulle röntgas. GÅÅ!! Gå när man har djävulskt ont i benen så att man knappt kan stå. De hade ju domnat bort. Jag gick....men det gick då sakta allt.

Röntgen visade inga egentliga fysiska skador på någon utav oss. Vi klarade oss ganska bra! Några hade lite ont i nacken så de fick bära krage ett par dagar. Att ligga i tält när man har ben som inte riktigt vill som man ska är inte det lättaste!!

Självklart var man ju tvungen att ta sig hemmåt. Men sen tog det kanske nästan ETT ÅR innan jag ens SATT i en bil!! Har nu inga fysiska men av olyckan men de psykiska är så obeskrivligt så du anar inte. Gick hos en psykolog ett tag...men det var ju inte att prata med någon som jag behövde...utan det var ju att träna att åka bil igen som jag behövde.

Hemma i trygga Avesta/Karlbo kan jag ju alla vinklar och vrår på vägarna så där är det ju nu nästan ingen fara. Men så fort man ska åka kanske mot Hedemora eller längre sträckor så blir det superjobbigt! Måste mentalt ställa mig in på en sådan resa iförväg. Skulle någon säga: Nu drar vi till Borlänge! så skulle jag hellre tacka nej och hitta på en ursäkt för att stanna hemma.

Ni som läser detta kan i eran vildaste fantasi inte ens ana hur det är. EXAKT varje gång jag sitter i en bil så "ser" jag olyckan framför mig. Allt spelas upp som en liten film... 

Nog om detta snart...men nu kan ni kanske ana varför jag tycker att det är en bedrift att tagit mig från Avesta till Göteborg utan som helst problem!!